Kultur konsumerad under helgen

Tjolahej! På fredagskvällen kollade vi klart på säsong 6 av Mad Men, så nu är det snart dags att börja titta på seriens allra sista säsong i realtid - gulp! Planerar att skriva ett mer seriöst och omfattande inlägg om Mad Men när vi sett färdigt på allt, så jag lämnar det därhän tills vidare.

På lördagen tittade vi på Spike Jonzes Her, en film som jag trodde skulle vara väldigt förutsägbar men som visade sig inte vara det. Vi blev alla tre ganska tagna av denna väldigt vackra och trovärdiga lilla scifi-film som hade mycket att säga om kärlek och väckte många frågor. Jag fattar inte varför Joaquin Phoenix inte gör fler filmer, då han ju är så bra (och snygg att se på, även om hans mustasch och märkligt skurna brallor i den här rullen kanske inte var så smickrande). Jag blev dock väldigt irriterad när jag gick in på Imdb och läste om filmen efter att vi sett den, och såg någon jöns vädra åsikten att en man omöjligt skulle kunna bli kär i någon som han inte kunde ta på, så filmen skulle funka sååå mycket bättre om man bytte kön på huvudkaraktärerna. Vilket jäkla skitsnack! Bara för att den personen inte kan föreställa sig att få något mentalt utbyte av en kvinna betyder det inte att "män" inte kan det - det är liksom omöjligt för sådana personer att över huvud taget tänka sig att det finns killar som inte resonerar som dem själva. Grrr för sådana sunkiga och begränsande åsikter! Nåväl: bra film, möjligen aningen långsam för min smak, men ändå jättebra.

På söndagen tittade jag och Robin på första avsnittet av Jane Campions miniserie Top of the Lake och jag blev tagen direkt - hoppas att det fortsätter lika bra i de återstående sex avsnitten! Allting - från det tjusiga stiliserade introt till den obehagliga återkopplingen till 12-åriga Tuis utrivna papperslapp i slutet - var hur snyggt som helst med utmärkt skådespeleri och en spännande, otäck stämning som låg som en dimma över alltihop. Jag blev så provocerad av den lilla ortens osympatiske, självutnämnde patriark att jag drömde halva natten att jag slog honom upprepade gånger i ansiktet med en linjal (?). Det var även kul att se så många kvinnoroller. Det som är så illa med den allmänna representation av kvinnor i film och TV är att den enda token girl-rollen som brukar få finnas med alltid får representera alla kvinnor, och först när många fler kvinnor finns med får de representera sig själv och endast sig själva, som sig bör. Så mer sådant, tack! :) Fem apor tills vidare, med reservation för att det kanske blir skitdåligt redan i nästa avsnitt - vad vet jag?

På söndagskvällen kände jag för lite spänning och action och lyckades övertala de båda herrarna om att vi skulle se Taken med Liam Neeson. Jag känner en viss stolthet över att jag är väldigt öppen när det gäller film - jag kan tänka mig att se det mesta ur de flesta genrer, så länge det finns någon form av kvalitetsgaranti. Därför väljer jag ofta filmer utifrån omdömena de fått på Imdb, och det brukar sällan slå fel. Förutom den här gången, då! Taken har för närvarande 7,9/10 där och dum som jag var tog jag det som något slags kvalitetsstämpel och förväntade mig svettig, nervpirrande och intelligent action i stil med Bourne. Jag hade fel. Filmen inleds med en expositionsfest utan like, men jag sväljer det och tänker att det nog snart ska repa sig - filmen har ju fått så bra kritik, har den inte det? Sedan kommer det bästa som erbjuds: en riktigt spännande sekvens där Liam Neesons dotter blir kidnappad och han försöker instruera henne om vad hon ska göra medan sekunderna tickar iväg. Den här biten är riktigt bra, och jag tror att filmen nu kommit igång. Men nej, nu går det bara utför.

Härifrån är filmen enbart en pangpanghistoria som går som på räls, för Liam Neeson lyckas med precis allting han företar sig vilket gör att spänningen aldrig får en chans att infinna sig. I en skottlossning där alla skjuter vilt omkring sig blir han aldrig träffad en enda gång, men träffar givetvis alla skurkarna utan problem, trots att han är i gravt numerärt underläge. Till slut blir det nästan skrattretande, vilket står i tandagnisslande kontrast till filmens i grunden väldigt allvarliga tema om trafficking och utnyttjande av unga flickor. Filmens superglättiga slut och totala brist på nedvarvning och realistisk återförening mellan far och dotter (pratade de om vad som hänt på planet, eller? Kommer tjejen få någon typ av behandling efter de extremt traumatiska händelser hon varit med om? Saknar hon sin kompis som blev NERKNARKAD OCH DÖDAD? Ingen vet, men vem bryr sig, för tjejen ska bli popstjärna nu!) gör det hela bara ännu värre. Besvikelse! Två apor för den lilla spänning som ändå fanns och för att man verkligen intensivt ville att Neeson skulle hitta sin dotter igen.

-Emelie