Gone Home är ett kort men mycket stämningsfullt spel som går ut på att gå runt och undersöka ett gammalt hus i jakt på sanningen om vad som nyligen hänt där. Man spelar som den utflugna äldsta dottern i en helt vanlig familj, och man har just återvänt från en längre resa. När man landar på familjens veranda inser man snart att någonting inte står rätt till; huset är helt folktomt och den yngre systern har lämnat kryptiska meddelanden här och var. Vad är det som har hänt? Genom ens finkamning av minsta lilla vrå i huset utvecklar sig så småningom en historia.
Vi hade mycket kul med spelet som inledningsvis var riktigt jäkla spännande (komplett med några obligatoriska skräckeffekter), och stämningen sattes snabbt med hjälp av klassiskt åskväder och lampor som släcktes av sig själva. Som jag skrivit om tidigare så är det alltid "Upp med pistolerna!" som gäller at all times när jag spelar Tomb Raider, och motsvarande uppmaning i det här spelet var utan tvekan "Tänd lampan! Tänd lampan!". Det var lika småmysigt som otäckt att smyga omkring i det tomma, mörka huset och inte ha en aning om vad eller vem man skulle kunna komma att stöta på. Berättelsen som vi pekade, klickade, vred och vände oss fram till var också helt okej och i slutänden riktigt hjärtevärmande.
Det som jag tyckte var spelets största problem var det jag kallar LOST-syndromet, dvs att precis i början så ter sig mysteriet så otroligt stort att ens hjärna skenar iväg och börjar föreställa sig alla möjliga häftiga scenarier, det ena mer fantastiskt och häpnadsväckande än det andra, för allting är ju möjligt. När berättelsen sedan väl rullas fram så kan den nästan aldrig leva upp till det storslagna man själv tänkt ut... just eftersom man inte tänkt ut något specifikt och konkret, utan bara har en luddig bild av att vad som helst skulle kunna hända. I och med det blir det lätt en känsla av "Jaha, var det bara det?" när man har spelat färdigt, eller för all del fått träffa Dharma Initiative-människorna i säsong 4 och de visar sig vara korkade hippiejeppar. Men detta är ju inte Gone Home:s fel, utan bara en brist inom genren i allmänhet. Jag tycker att spelet var bra, och det bjöd dessutom lite oväntat på ett par skratt. "Gosh, dad", anyone?
Bland andra brister kan nämnas att alla människor såg sjukt creepy ut på bilder, vilket jag tyckte störde helhetskänslan då huset i sig var väldigt välgjort och mycket övertygande. En annan konstig sak var att saker som man lyfte upp och kastade ifrån sig ofta ställde sig lite ologiskt på högkant; jag undrar hur spelskaparna kunnat missa detta innan de släppte spelet.
Nåväl, en fyra! Jag rekommenderar Gone Home till alla som vill ha en mysrysig liten spelstund.
-Emelie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar