Grejer

Populärkultur konsumerad i mitt hem på senare tid:

Igår kväll tittade vi på den gamla klassikern Thelma & Louise som faktiskt har hela 22 år på nacken vid det här laget. Det var roligt att visa den för Robin, inte bara för att det är en klassiker som man bör ha sett, utan även för att han verkade gilla den jättemycket. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite småkul att av de många filmer jag visat honom under tiden vi varit tillsammans är det den här och Pianot (ytterligare en klassisk "kvinnofilm") som han gillat bäst. Robin: Breaking Gender Stereotypes Since 1988. ♥

Under filmens gång kunde jag inte, hur jag än försökte, låta bli att tänka på att Susan Sarandons rollfigur Louise påminner mig supermycket om min egen farmor, både utseendemässigt och hur hon beter sig, kroppspråk, allting. Hon är väldigt no-nonsense och häpp häpp, nu rör vi på påkarna! och precis sådan är min farmor. Inga krusiduller. Det var lite kul, men ganska distraherande. Mycket bra film, för övrigt, och slutet är ju välkänt av en anledning. Lajk!

Då vi uppskattar att glo på något till kvällsmaten varje dag har vi också börjat titta på den gamla teveserien Lois & Clark som jag var ett fan av när jag var yngre. Även den är äldre än man skulle kunna tro - den kom 1993! (Hur hysteriskt gammal gör det mig?) Hur som helst, den är god underhållning i serietidningsdoftande fyrtiominutersbitar och det är lätt att se varför jag föll för den som liten unge (och Dean Cain är ju sååååå snyyyyyggggg!! *fjortiz OMG*), men det är kanske lite svårare att se förbi vissa pinsamheter i manus, skådespeleri och specialeffekter nu som vuxen... Den är dock helt okej, huvudrollsinnehavarna har fantastisk kemi, och för Robin som stort superhjältefan är den ju som en nästan ändlös påse plockgodis - det finns 87 avsnitt och vi har bara hunnit se fem än så länge.

Någonting som överraskade mig lite grann när vi började titta, så här 20 år för sent, var att serien faktiskt är ganska långsam i tempot. Exempelvis hette ett avsnitt Neverending Battle och enligt baksidestexten skulle det gå ut på att Lex Luthor tänkte testa Stålmannens styrka i en mängd tester. Spännande! Nja... På fyrtio minuter hann de med typ två tester, på grund av berättartempot. ^^ Så hade det nog inte klippts idag, någonting har verkligen hänt med hastigheten i film och teve under de två senaste decennierna. Om det är bättre eller sämre med det som brukar kallas "hysteriska MTV-klipp" är ju upp till var och en, men som jag skrev i min recension av Wreck-It Ralph i vintras så blir jag nästan lite stressad av den gamla tidens tempo. Jag sitter lite grann och trummar med fingrarna på bordet och vill att det ska gå fortare... men jag vet inte, jag är kanske skadad på något sätt. Det var ju helt enkelt bara så man gjorde 1993.

Nåväl! Man måste dock ge serien att den har en av tidernas mest episka introlåtar. Tuborna eller trombonerna (eller vad det är) vid 0:33 ger mig gåshud varje gång. En bra temalåt kan verkligen göra mycket för en teveserie - när man hör den här blir man genast på superhjältehumör.

För ett tag sedan såg vi också Tim Burton-filmen Dark Shadows. Jag hade inga speciella förväntningar på den och ingen relation till originalshowen som den bygger på, men den gav mig en skojig stund så jag blev nöjd. Estetiskt var den rolig och charmig - 70-tal möter den vanliga Burton-gotiska looken, tja, varför inte? - och den fick oss att skratta flera gånger, samtidigt som den var hyfsat spännande. Enbart slutet tyckte vi var lite halvdant, det gick för snabbt och var lite rörigt. Vissa karaktärer var aningen underutvecklade också. Men annars en helt okej filmupplevelse.

Annat vi gjort på senare tid är att börja så smått på Zelda-spelet Skyward Sword till Wii. Vi har dock inte kommit någon vart än - dels på grund av tidsbrist och dels på grund av att introbitarna i moderna spel är såååå tråkiga...! Hur länge som helst ska man gå runt och prata med folk som säger samma saker och ingående förklarar de lättaste moment som om man vore dum i huvudet. Bah, tacka vet jag gamla Tomb Raider som jag skrev om för några veckor sedan. Där fick man tänka själv. Men jag antar att spelet kommer att bli roligare så snart man tagit sig över den där första tröskeln där saker ska nötas in frustrerande långsamt. Det dumma med sådana intron är ju bara att man inte blir så sugen på att fortsätta. Särskilt inte när man kan kolla på Lois & Clark eller något istället. ;)

Den här lilla listan får avsluta populärkultursrecappen för den här gången. Sådant är ju alltid lite kul/sorgligt.

På återseende

-Emelie