Intryck av monsterskärmen Allan

Jag ritar det mesta digitalt numera. Sedan jag började göra det för lite mer än tre år sedan har jag arbetat mig upp bland Wacoms produkter, från en gammal Graphire, till en billig Bamboo, till en Intuos4, nästan lika stor som min skärm. Varje steg upp har varit en förbättring, men också en rejäl stegring i pris. Jag har dock alltid drömt om att någon gång äga flaggskeppet, en Cintiq, en skärm som man kan rita direkt på. I somras någon gång började jag spara pengar, och nu har jag äntligen tagit steget.

På grund av min rygg valde jag det som verkar vara mest den ergonomiska modellen, Cintiq 24HD, en skärm som man kan få att hänga ner i knät så man slipper luta sig fram över den. Det var ett beslut som föregicks av ganska intensivt forskande. Till exempel: googlar man efter "Cintiq" har jag bokstavligen klickat på varenda länk av de första fem sidorna - två eller tre gånger. I slutändan fick jag ändå tji, för inget googlande kunde förbereda mig för hur den var i verkligheten.

Det är framför allt tre saker som alla som skriver om den här skärmen nämner: att den är jättedyr, jättestor och jättebra. Jag kan skriva under på alla tre, men låt mig dröja kvar lite extra vid storleken.

Skärmen är 24 tum, och storleken på hela ytan, skärmen och plasten runt omkring där knapparna sitter, är 77 x 46 cm, faktiskt exakt samma mått som min 32-tums tv. Hela schabraket väger 29 kilo, på grund av en motvikt i basen som gör att man kan tippa den framåt utan att den trillar. Det rekommenderas att man är två när man ska lyfta upp den på ett bord.

Okej, det låter ju som stort och tungt, men jag trodde, naiv som jag var när jag gjorde beställningen, att paketet skulle levereras till närmaste postutlämningsställe, och att det skulle gå att gå att kånka hem den med viss möda med lite bärhjälp. I själva verket hamnade den på en pall på en postterminal långt borta vid vägs ände, och jag stod där med två alternativ för att få hem den. Antingen kunde posten leverera den till mitt hus, men då måste jag vara hemma hela arbetsdagen, eftersom de inte kunde säga exakt när leveransen skulle ske. Dessutom hade jag då blivit tvungen att få upp den för trapporna själv. Det andra alternativet var att åka ut till postterminalen och hämta upp den. Jag har visserligen ingen bil, men eftersom busslinjerna går nära både mitt hus och terminalen bestämde jag mig för att försöka mig på det andra alternativet.

Jag och Robin åkte ut till platsen. Det kändes lite som i ett Zelda-spel, när man kommit till en avlägsen plats vid kartans yttersta kant och hittat en grotta. Först kom vi till en låst dörr. Sedan irrade vi till fots kring den enorma byggnaden, kantad av stängsel med övervakningskameror. Lastbilar och andra tunga fordon körde förbi oss. I en liten byggnad vid en bom satt en man framför en massa skärmar. Han pekade bort mot lastkaj 25, där vi skulle in genom en liten blå dörr i fjärran. Väl inne satt vi ett slag i ett litet kalt väntrum med en kamera nästan i fejset och ett par 91:an-tidningar från när jag föddes på ett bord. Sedan körde de fram lådan och vi insåg båda varför den hamnat här ute.

Den var dubbelt så stor som jag hade väntat mig. Både jag och Robin hade kunnat krypa ner i den samtidigt. 29 kilo räckte inte - låda och innehåll vägde närmare 40. Mannen som hjälpte oss verkade lite förfärad när vi sa att vi tänkte bära den härifrån och ta den på bussen, och det kunde vi inte klandra honom för. Vi måste ha sett för dumma ut när vi stapplade iväg över området mot hållpatsen, femton meter i taget. Tio minuter senare var åtminstone mina underarmar och handleder i upplösningstillstånd, men vi hade nått hållplatsen, och som tur var lät busschauffören lådan åka med. Färden upp för trapporna i mitt hus var den värsta sedan jag köpte min loftsäng på Ikea.

Jag blir trött bara av att skriva detta.

Bilder gör den inte rättvisa, men här är lådan med en Macintosh SE som storleksjämförelse

Väl ute ur lådan fick vi upp den på bordet och där ligger den nu. Basen går knappt att rubba; den är som fastlimmad av sin tyngd. Den är massiv, jag måste trycka på detta faktum och stämma in i tjatkören. Min laptop ser liten ut, min stora Intuos4 ser liten ut, min gamla skärm ser liten ut, till och med mitt rejäla skrivbord ser nu mindre ut. Det känns som att jag inte har lägenhet stor nog för att berättiga detta vidunder. Men nu brer jag på. Hur som helst är skärmen med sina 24 tum den största jag någonsin använt till en dator, och jag har den i knät. Den är in your face och den låter mig inte glömma att jag skaffat mig något utöver det vanliga.

Skärmen med en inzoomad seriesida, och samma sida på en A4 bredvid

Men nog med gnäll. Jag har, medan jag velat över om jag skulle köpa den, funderat mycket på hur stor skillnaden mellan ritplatta och ritskärm egentligen kan vara. De flesta som uttalat sig tycks vara överens om att skärmen är mycket bättre, smidigare och gör att man kan arbeta snabbare. Om det inte skulle stämma hade det ju varit fruktansvärt efter allt detta. Men det tog inte mer än två testkörningar innan jag märkte det själv.

När man ritar med en ritplatta som Bamboo eller Intuos finns en till en början förvirrande diskrepans mellan där man håller pennan (mot plattan på bordet) och där man ser strecket man drar (på skärmen). Man lär sig så småningom att handskas med det, men precisionen i det man ritar blir ohjälpligen mindre. Ett tydligt exempel på det är att jag aldrig riktigt fått kläm på att skriva för hand på en ritplatta. För att motverka det får man justera sitt sätt att arbeta. I praktiken: man zoomar in mer, använder sig av fler ångra-steg och börjar sina teckningar med en bred penna, som man sedan minskar ner i storlek ju fler detaljer man lägger in. Slutresultatet blir inte lidande alls av det, och fördelarna framför att rita på papper är många - till exempel möjligheten att skala, rotera, omforma och flytta runt bilder eller delar av bilder. Och så förstås lager, denna Guds gåva till (serie-)världen.

På ritskärmen får man det bästa av två världar. Jag har knappt behövt rita med bred penna alls hittills, och de första skisserna på en seriesida kan jag göra helt utzoomat, med hela sidan i bild. Precisionen är utmärkt, nästan helt som på papper. Det kommer säkert spara mig massor av tid i längden.

Något jag oroar mig för är att pennspetsen kommer att repa skärmen, för det gjorde den ganska rejält på Intuosen. Inte så att det blev skrovligt, bara ett gytter av små, grunda streck som syns tydligt, vilket inte vore så lyckat på en skärm. För tillfället har jag bytt ut pennspetsen mot en av gummi för att försöka minimera slitaget. Den känns dessutom skönare att teckna med eftersom den ökar motståndet en smula. En sådan gummispets följde inte med skärmen, men väl Intuosen, så jag hade som tur var en liggande hemma.

När jag ritar med Cintiqen är det verkligen utmärkt, och det är en mäktig känsla att dra upp sina bilder så de fyller hela synfältet, och sedan med en lätt handrörelse flytta runt A1-stora virtuella papper som om det vore ingenting. Det är smidigare, för nästan allt motstånd är borta. Inga koordinationsproblem som med en vanlig ritplatta, och ingen risk att skrynkla eller sudda sönder sina bilder som på vanligt papper. Och jag sitter betydligt mer ergonomiskt.

Vad som däremot är avsevärt sämre är att skärmen inte lämnar någon plats för ett tangentbord. När det gäller kortkommandon går det väl an att ha laptopen undanskuffad på ena sidan, men för att skriva blir det bara jobbigt. För att skriva blogginlägg som detta är jag tvungen att koppla loss datorn och gå och sätta mig någon annanstans (tv-soffan). Jag gillar smidiga lösningar, så det känns inte helt optimalt.

Var den värd att skaffa? Vet ej än. Antagligen. Det var mycket pengar, men kilopriset var relativt lågt, och jag fick en anekdot på köpet. Tummen upp.

-Mattias